Barn säger de mest spontana sakerna. Ibland är det hysteriskt roligt och ibland kan det bli lite pinsamt.

På sista tiden har den lilla diktatorn börjat anse att det är hens plikt att upplysa förbipasserande, vänner, pedagoger på förskolan, storhandlande personer på ICA och även icke förbipasserande att hens pappa är av det manliga könet.

”Pappa sopp” utbrister ungen högt och glatt så fort någon är i närheten. Ibland pekar hen till och med framtill på sin blöja samtidigt. För att verkligen visa var den där ”soppen” sitter.
De flesta flinar och låtsas som ingenting, själv kan jag inte låta bli att skratta högt varenda gång. Kanske för att det är aningen pinsamt, eller så för att jag faktiskt tycker det är ganska kul.
Det är väl min juvenila humor som fortfarande finns kvar.
Kan man ha för mycket barnasinne kvar som 35+?
Vi säger att jag har barnasinne istället för juvenil humor för det låter bättre ok? Ok!
Nu till något helt annat.
För bara ett par månader sedan grät ungen varenda gång jag lämnade på förskolan.
Vid hämtning grät hen över att jag kom. Av glädje.
Nu har allting ändrats drastiskt.
På morgonen vinkar hen överlyckligt ”Hej då” och struntar fullständigt i att jag går därifrån.
När jag sedan kommer för att hämta blir det vilda protester. Det sprattlas, vrålas och krånglas.
Tårar sprutar och ungen ska ”INTE HEM”.
Det är ju suveränt! Det betyder ju att hen trivs och tycker om att vara där.
Men, det tar väldigt lång tid att få tag på Vilda-Hilda som är ganska mycket smidigare än mig.
Efter en utdragen brottningsmatch där jag är genomsvettig med diverse rivsår, brukar ungen stå glatt vid ytterdörren och se som hen är nöjd över att ha fått sin mamma slutkörd.
Åh så skönt, tänker jag, nu kan vi äntligen gå till bilen.
Tror jag.
Öppnar ytterdörren och diktatorn flyger ut som en utskjuten kanonkula och håller kurs mot helt annat håll än bilen står.
Efter att ha fått jaga detta envisa barn och äntligen fått tag på och burit hen till bilen, är det hur lugnt som helst att spänna fast i bilstolen och åka hem.
Jag tror ibland att ungen planerat allt detta i förväg och njuter av att ge mig en match i vem som är mest envis av oss.
Det är självklart jag som är det. Ofta. Eller iallafall ibland.
Skribent: Maria Gester
mariagester.se