C boar för fullt här hemma. Hon städar, lagar mat, fixar matlådor och tvättar om vartannat trots att hon är förkyld. Igår fick jag henne att vila. Jag förklarade hur dumt det vore om hon är sjuk under förlossningen. Vi sov nästan ett dygn efter det, med små uppehåll för hundrastning och mat. 

 

C och morfar L bygger disk-ho och skötbädd i tvättstugan

C och morfar L bygger disk-ho och skötbädd i tvättstugan

 
Idag har vi tagit det lagom lugnt, kollat på tv-serier och druckit té.

Imorgon är det den stora dagen. Jag har dock inte känt ett dugg förvärkar sedan det blev 2016, bara några små små sammandragningar. Jag som haft förvärkar i flera månader, men de slutade alltså på upploppet. Alla andra tecken har också försvunnit, förutom lite illamående och sura uppstötningar. Så hoppet är inte stort inför morgondagen. Tråååååkigt! Vi vill ju träffa henne nu genast! Men hon gör sig hörd genom karatesparkar så jag får kittla henne lite på fötterna fast utanpå magen.

Hon verkar trivas bra därinne. Den bedömningen gör jag inte enbart utifrån att hon vägrar komma ut, utan också utifrån att gravidkollen i måndags visade perfekta värden hos den lilla damen, skönt. 137 hjärtslag per minut, sjunkit ner mer i bäckenet (ligger långt ner sade BM), men fortfarande lite ruckbar, sparkade vilt mot dopplern som vanligt haha och var allmänt olydig när barnmorskan skulle känna och klämma. Precis som det ska vara.

Jag fick göra ett urintest som visade att jag inte hade några vita blodkroppar, hurra! Och mitt blodtryck låg på sedvanliga 120/80. 

Så nu väntar vi alltså bara. Vi väntar och väntar, och varje dag som går blir längre och längre känns det som. Imorgon ska vi i alla fall till Ikea så då springer väl tiden iväg lite fortare. Sedan börjar C jobba igen, wääh! 

Om 1,5 h är det BF.