Det är fyra månader sedan vår dotter föddes. Hon är det bästa som hänt! Men jösses vad trött man är nuförtiden haha. Jag har faktiskt inte orkat skriva och berätta hur gravidresan slutade, jag har haft fullt upp med att vara nybliven mamma.

19 januari, kl 20.34, föddes vår vackra, smarta, härliga dotter. 3 416 gram perfektion.

Graviditeten slutade i preeklampsi. På torsdagen var vi hos barnmorskan som konstaterade högt blodtryck. Ny tid dagen därpå visade att det var lugnt igen men barnmorskan rådde oss åka in akut om jag märkte av nya symtom. Jag hade som tur var en blodtrycksmätare hemma, och på lördag kväll märkte jag av prickar framför ögonen och en del andra symtom. Testade blodtrycket som visade 170/90. Vi ringde förlossningen som bad oss komma in, men jag åkte förbi närakuten först för att stämma av värdet och då var det ännu högre.

Väl inne på akuten blev jag inlagd. Det var så fullt på förlossningen att jag fick ett rum på neo tillsammans med en annan tjej som också kommit in akut. Där blev jag liggande under övervakning och med blodtryckssänkande medicin till natten mellan söndag och måndag då det äntligen fanns plats för mig att föda. Det var dags för,igångsättning.

Vi rullades ner till förlossningsrummet. Sängen där är ju helt knasig. Man sover jättelustigt och kan lätt glida ur den, vilket jag vaknade av att jag gjorde. Fick då en sacosäck under benen som bromskloss. 

Väldigt tidig morgon, när de stabiliserat mina värden, fick jag första dosen av eventuellt totalt åtta doser cytotec som skulle få mig att öppna mig. Jag var då bara en centimeter öppen och damen därinne hade gått från ruckbar till att ligga högt.

Dagen gick och jag fick en ny dos varannan timme. Man dricker den. Smidigt. Däremellan försökte jag vila och äta.

Inget hände…

Efter åtta doser och vad som kändes som en miljard plågsamma livmodertappsundersökningar blev det istället dags för det hårda artilleriet – progesteronkräm. Den smörjs på tappen, inte så najs behandling.

Inom någon timme började jag känna av värkar och bad att få bada. Det har hjälpt mig bra mot smärta under graviditeten. Någon halvtimme senare var badrummet ledigt. Vi gick dit, glada i hågen, och jag skuttade i ett megavarmt, härligt bad.

Värkarna tilltog snabbt. Jag började få panik. Andades. Ville inte spänna mig men gjorde det ändå.  C försökte prata med mig men jag var tvungen att fokusera så när hon inte slutade fråga saker kastade jag till slut vatten på henne haha. Men har bett om ursäkt i efterhand :P.

När jag efter någon kvart slutade ha pauser mellan värkarna ringde C i panik efter hjälp och två barnmorskor kom och sade att vi skulle fixa ryggbedövning om jag ville för nu var det definitivt igång. Jag minns att C satt och skakade helt blöt för hon frös och att jag stapplade fram skrikandes i korridoren hahaha. Förståeligt så här i efterhand, men just då var det högst overkligt allting. Någon gång ibland kom en kort paus då jag kunde prata fort och säga vad jag ville, sedan kom värk på värk i rad och det var då det blev jobbigt. Det var ungefär det jag sade i de få pauserna också, att jag hade värk efter värk efter värk och det kunde ju inte vara normalt, och att jag hade panik. Hade jag fått en paus emellan och ladda hade jag nog tacklat smärtan väldigt annorlunda. 

I rummet undersöktes jag och var då 5 cm öppen. De såg även på skärmen att jag inte hade värkpauser och rådde mig till epidural eftersom de inte ville lugna ner processen nu när den var igång. Men för att få epidural var det viktigt att mina njurvärden fortfarande var under en viss nivå och det testet skulle ta en timme. Under tiden vi väntade peppade barnmorskorna mig att uthärda. De uppdaterade på datorn säkert var femte minut för att se om testserien kommit och däremellan coachade de mig med lustgas och stöttande ord. Minns bara vad en sade dock: ”försök se din målbild”. Jag gick inte profylaxkursen så jag har ingen aning om vad hon menade men hon pratade så lugnt och helande på något vis att jag ändå kunde känna att jag fortfarande var i en kontrollerad situation även om jag själv inte hade kontroll. Resten av timmen är ett töcken av att försöka stå ut, tills dess att andra barnmorskan slår ut med armarna och lägger av ett glädjetjut följt av orden ”dina värden är inte för höga, narkosläkaren är på väg”. 

De få minuterna det tog tills han var på plats var långa haha. Enda jag sade tror jag var ”kommer han snart, har han gått direkt, är han hos någon annan först, ok så han kommer nu, var är han då, kommer han snart” etc. Jag tror även jag sade att jag säkert var deras jobbigaste patient någonsin. Det skulle jag även komma att upprepa fler gånger under resten av tiden fram tills vår dotter föddes haha, men de försäkrade mig varje gång att de sett värre. Jag hade väl någon inneboende töntig bild av att jag skulle klara detta utan bedövning och utan att skrika haha.

Anywho… Han dök upp och påminde mig om en ängel hahaha. Gloria och allt. Min räddare. Det gick fort, sedan var den på plats och de sprutade in bedövningen. Några minuter senare satt jag upp och bad om smörgås :D. Jag tackade honom typ 100 gånger för att han räddat mig.

Bedövningen höll i sig en timme, men påfyllningen tog snett och jag hade sedan värkar i delar av magen resten av förlossningen. Det var status som tidigare, värkar utan värkpauser. Epiduralen hjälpte i övre delen av magen och i ryggen men inte i de nedre delarna så att säga. Så nu var vi tillbaka med lustgas och skrik igen. Nu var jag dock beredd och kunde hantera situationen bättre. Jag lärde mig andas rätt med lustgasen och dricka då jag fick en chans. Här hände säkert massor av saker under timmarna som förflöt, men jag minns typ inget. Tyvärr hade epiduralen stannat upp förloppet. Det är en av biverkningarna man kan råka ut för tydligen. Så jag kämpade på sådär i flera timmar, med kontroller emellanåt och oroliga miner eftersom de hade svårt att mäta med CTG:n för hon flyttade på sig hela tiden. Fasen vad den kliade förresten, CTG:n, höll på att driva mig till vansinne. Det var så skönt när de tog vattnet och satte in en elektrod istället. Då var jag 8 cm öppen tror jag. Jag hade tydligen två liter fostervatten.

En sak jag minns här är att de kände hennes huvud men kunde känna att det låg en fosterhinna ivägen. Något som läkaren aldrig varit med om, det var tydligen rätt ovanligt. Den fick de skära bort på något vis. 

Sedan hände inget mer. Utöver värkarna, som ledde till nada, och diverse olika försök att få igång mig igen – typ värmstimulerande dropp på maxeffekt, olika träningsövningar (bland annat knäböj mellan varje värk, jag som aldrig tränar annars haha).

Till slut, det var faktiskt efter träningsövningarna, så kom barnmorskan in med min läkare och sade att det nog inte blir mer än så här och att ett planerat snitt vore ett bra sätt att gå vidare. Äntligen, tänkte jag, och tackade ja. Nu hade det gått typ 2,5 dygn. 

Läkaren lämnar rummet och barnmorskorna börjar förbereda när allt plötligt börjar tjuta. Ser barnmorskan springa bort och trycka på en knapp. Rummet fylls med folk. C börjar gråta och kramas med barnmorskan. Jag fattar ingenting för jag är helt väck efter lustgas, ingen sömn osv. Någon ber mig hoppa upp på sängen, och jag förstår inte riktigt hur de menar men blir då tillsagd med bestämdhet att bara gå upp typ på alla fyra eller något. Minns inte riktigt. Jag fick något insprutat i mitt dropp och det slutade tjuta.

Tydligen hade vår babys hjärtljud fallit till något väldigt lågt, 62 kanske? Något sådant. Och det var för hon var helt slut av alla värkstormar. Medlet stoppade värkarna abrupt, då gick hennes hjärtslag upp igen.

Medlet hade som följd att jag började skaka något enormt. Det gick inte att stoppa, jag hackade tänder och allt skakade. Men det var tydligen normal biverkning och jag skulle nu ner för akut snitt och efteråt skulle de hjälpa mig sluta skaka.

Vi rullade iväg och in i ett rum där allt folk var igen. Det var våra två barnmorskor som egentligen skulle gå av sitt pass men bad att få vara med, två narkosläkare, tre kirurger och några sköterskor. Alla hälsade på oss men jag bara skakade haha. Två personer fick i uppgift att hålla mig så jag låg still. Sedan gick det fort. Jag fick bedövning, de kollade så den tagit och sedan började de tre läkarna snitta mig. Vår älskling var ute på typ 2 minuter och jag hörde henne prata nästan direkt. C grät av lycka och bar ut henne. 

Jag fick ligga kvar och bli sydd. Tittade av misstag upp i lampan och den hade spegelglas så jag såg mitt inre eller blod eller ah, något såg jag som inte såg så najs ut, chocken haha!

Tittade snabbt ner igen!

C kom in och visade upp vår dotter för mig. Jag kunde inte se så mycket alls och var ju fasthållen och i chock så det var svårt att förstå att hon ens höll i vårt under. När hon försvann ut igen sade ena läkaren en svordom och de började prata lite stressat på sitt läkarspråk. Men det löste sig nog fort för efter en kort stund var de igång och diskuterade det de pratat om innan igen (visade sig efteråt att jag förlorat 1,3 liter blod på grund av något som hände under tiden de sydde, men det krävde aldrig någon transfusion eller järn). Att sy tog betydligt längre tid än att få ut undret :), kanske 25 min allt som allt.

Efteråt bad jag få hjälp med skakningarna för de höll på att driva mig till vansinne och var nu värre än någonsin. Då fick jag någon medicin och de avtog. Våra härliga barnmorskor fotograferade oss <3. Sedan fick vi åka ner till uppvaket. Där kom vår förra barnmorska på besök och satt med oss nästan en timme. Så fina barnmorskor på Danderyd <3. Alla vi mötte var underbara! Så engagerade och varma människor.

Så gick det till när vår älskling föddes. Det var traumatiskt och hårt, men också det mest fantastiska och spännande äventyr vi gjort. Jag gav förlossningen en sjua i betyg. C ville ge den en tvåa haha för hon tyckte vi fick vänta för länge på snittet och ur hennes perspektiv var det nog väldigt läskigt och svårt att stå vid sidan. Min mamma var också upprörd och hade velat att de snittat mig redan på morgonen när de märkte att inget hjälpte. Men jag är nöjd. På riktigt så himla nöjd!

Efter en vecka, på låst avd pga min preeklampsi inte gav med sig och snitt och blodförlust, kunde vi åka hem med knyttet. Och nu ligger hon mellan oss och sover så sött. Älsklingen.