Emmas förlossningsberättelse

En förlossningsberättelse från vår läsare Emma Bolmgren som födde sin dotter strax före nyår 2015/2016. Hon plattade håret mellan värkarna, och ångrar att hon tog ryggbedövning. Läs varför här.

Jag var beräknad på juldagen 2015, alltså sen 25 december. Efter en jobbig graviditet, bestämdes det att jag skulle få en igångsättning den 26 december, men det blev aldrig så. jag åkte därifrån med en hinnsvepning rikare och ett annat bestämt datum, 29 december. Vi åkte dit, undersöktes, fick en garanterad igångsättning dagen efter, 30 december. Jag fick en till hinnsvepning.

Vid nio på kvällen samma dag, hade jag tagit en sömntablett, så jag kunde få sova och vara redo för det som komma skall. Vid halv tio kom första värken, en till.. Och en till.. Det blev regelbundet direkt och jag kände att jag fick väcka min sambo som började klocka mina värkar. Det var nu vi förstod att det var på riktigt, det var på gång. Vi skulle bli föräldrar. Jag ringde förlossningen i Linköping och frågade hur jag skulle göra. De bedömde att jag kunde vara hemma ett tag till.

Under hela graviditeten hade jag skämtat om att jag skulle platta håret mellan värkarna precis innan jag skulle åka in och vet ni vad?! Det gjorde jag också! Men när klockan slog ett vågade jag inte vara hemma längre eftersom vi har en timme in till förlossningen.

På förlossningen:

Vi kom in till förlossningen vid två på natten. Jag undersöktes och det visade sig att jag var 6 centimeter öppen. Jag fick beröm för hur duktig jag var på att andas mig igenom värkarna.

Vid tretiden ville jag prova lustgas, egentligen bara för att se hur det funkade, men förstod genast att det skulle bli min bästa vän. Jag minns att jag ville ha min sambo nere vid mina ben hela tiden och att han skulle hålla i dem – jag kände mig stabil och stark då, samtidigt som han sa när en värk var på gång och sa när den var på väg ner. Det gjorde mig lugn.

Vid fyratiden gick vattnet när de skulle undersöka mig. Jag minns hur besviken jag var, för jag trodde att det skulle forsa vatten, men det gjorde det inte. Det kom en skvätt här och där. Efter att vattnet gått började värkarna eskalera och jag bad om Eda (ryggbedövning, reds. anm.). Det ångrar jag! Jag tappade mitt fokus och kände att jag inte kunde kontrollera värkarna på samma sätt som tidigare.

Vid sexhugget på morgonkvisten var jag öppen 10 centimeter. Sjukhuset bytte personal, och jag var hög på lustgas och pratade allmänt konstigt – alla skrattade åt mig i rummet.

Mitt blodtryck började skena. Det var första gången de hade varit om det efter man hade tagit eda:n. I samma veva började jag få krystvärkar. Jag tyckte att jag hanterade de vanliga värkarna väldigt bra, men dessa krystvärkar var allmänt obehagliga. Det sved, brände och gjorde ont. Min lilla bebis hjärtljud började sjunka och var tvungen att komma ut snabbt. Vid 7.09 på morgonen hävde sig en barnmorska på min mage, så min bebis fick komma ut fort. Jag hade krystvärkar i en kvart!

Vilken underbar känsla! Att föda barn var det häftigaste jag varit med om! Att ta sig igenom värkarna tillsammans med sin sambo och som belöning få världens finaste dotter, vid namn Wilma. Det var fantastiskt!

Jag har även en blogg där jag skriver om allt om Wilma, föräldrarlivet, hur det att vara gravid och allt där emellan. Ni hittar mig här: http://nouw.com/Bolmgren