Risker med vaccination

Vaccinationsspruta

Vilka risker utsätter jag mitt barn för vid vaccinering? Är det sant att vaccinering kan orsaka autism eller andra skador?

Under slutet av nittiotalet uppmärksammade media att MPR-vaccinet (som är ett kombinationsvaccin mot mässlingen, påssjuka och röda hund) skulle orsaka autism och en kronisk tarmsjukdom. Frågan väcktes av en engelsk forskargrupp men flera oberoende undersökningar de senaste åren talar för att vaccinationen inte bidrar till det. Över 500 000 danska barn födda mellan 1991 och 1998 deltog i en av de största studierna, som publicerades 2002. Drygt 440 000 barn hade vaccinerats och inte heller i den studien förekom autism oftare bland de vaccinerade barnen.

Andra argument som setts och hörts i media är att vaccinationerna bidrar till ökade allergier, reumatiska sjukdomar, DAMP, MS, diabetes med mera. Det finns inga vetenskapliga bevis för det.

Andra menar på att man bör vänta med att vaccinera sina barn tills de är mellan ett och tre år gamla för att deras immunförsvar ska hinna utvecklas. Det finns heller inget vetenskapligt stöd för det. Risken är istället att barnet hinner smittas av någon allvarlig sjukdom medan man väntar.

Biverkningar som man känner till

Det finns några få biverkningar och risker med vaccin som man känner till:

  • MPR-vaccinet kan ge feber några dagar efter någon vecka och ungefär tio procent får feber över 38°C. I sällsynta fall kan det förekomma feberkramper. Det kan också ge lindrig ledvärk och hudutslag men dessa biverkningar är övergående.
  • Vaccinen DTP-Polio+Hib, DT och Polio kan göra stickstället ömt ett par dagar. Det kan också bli en knöl på djupet men den är också övergående. Ungefär tio procent av barnen får lätt feber på vaccinationsdagen.

Mycket ovanliga biverkningar är att barnet kan få kraftiga skrikattacker eller blir ovanligt slött. Det kan vara i upp till flera timmar men barnet tar ingen skada av dessa mycket ovanliga tillstånd.

Mer information om vaccination för barn

Artikeln är granskad och godkänd av Birgitta Klang, leg. barnsjuksköterska