Gravid på första försöket – och missfall MA

Jag missade att börja blogga från start. Jag läste istället allt jag kom över, vecka efter vecka, och hade helt enkelt inte tid att bara njuta – och såklart blogga.
Men nu kom det sig så att vi blev en av de där 33 procenten som inte får gå hela vägen. Något blev fel. Jag märkte det faktiskt redan samma vecka men min omgivning sade att det bara var spökveckor, eller jag som kände efter för mycket. Och jag trodde på dem. För jag har aldrig varit gravid förut, och det kändes så skumt om jag både skulle vara en av de som fick bli gravid på första försöket och en av de som får MA, missed abortion… missfall.
Jag började fundera när jag var i vecka 6 om inte gravidsymtomen upphört väldigt plötsligt. Brösten slutade ömma, jag blev inte längre andfådd av att gå upp för trapporna, och det där illamåendet som alla pratade om kom aldrig.
I vecka 10 fick jag nog och beställde tid för ultraljud. Jag skulle på inskrivning dagen efter hos barnmorskan men då görs normalt sett inget ultraljud, jag skulle i och för sig ha fått göra ett redan veckan därpå eftersom jag har sköldkörtelproblematik men jag bestämde mig för att gå till min vanliga, privata gynekolog och kolla redan samma dag.
När jag kom dit konstaterade han att fostret bara var 3-4 veckor. Men hela undersökningen gick så underligt till, så jag ringde och konsulterade barnmorskan som vi skulle till dagen därpå. Hon höll med och bokade in ett nytt ultraljud hos dem.
Dagen därpå kom vi dit och jag fick stick i fingret, graviditetstest och test av äggvita. Grav-testet visade gravid direkt. C fick då lite hopp, men jag kände fortfarande att något var fel och sade att vi verkligen inte skulle ta ut glädje i förskott.
Sedan var det dags för ultraljud. På skärmen såg vi en liten en – 5+5 meddelade ultraljudsbarnmorskan – så vecka 6 med andra ord. Inga hjärtslag. Eftersom vi gjort insemination var jag säker på att jag borde vara i vecka 10 och på så sätt kunde vi konstatera missfall, eller missed abortion som det heter när missfallet inte kommer ut naturligt.
En remiss gick iväg till kvinnokliniken som skulle kontakta mig för ytterligare ett ultraljud som i sin tur då kan konstatera MA:t. Därefter skulle vi utvärdera hur vi går vidare.
Dagen efter ultraljudet och inskrivningen kom missfallet som ett brev på posten, och jag blev liggande hela helgen. Kraftiga smärtor, blod och klumpar. Need I say more?
Men veckan därpå, när det var dags för ultraljud på kvinnokliniken, var fostret fortfarande 4 millimeter och slemhinnan 17 millimeter. = inget hade kommit ut? Mycket underligt.
Här är också första gången jag börjar gråta i allt det här. Jag förstår att missfall är vanligt, alla har förklarat det längs vägen. Jag förstår också att jag har ökad risk på grund av att jag saknar sköldkörtel. Jag förstår att min kropp gjort rätt när något blivit fel. Jag blev inte ledsen för något av det där. Det som gjorde mig ledsen var att min kropp inte hade lyckats få ut allt naturligt. Det kändes så läskigt att behöva gå igenom tabletter eller skrapning, och så otroligt jobbigt med det andra alternativet som helt enkelt var att fortsätta blöda och hoppas det kommer ut.
Till slut valde jag skrapning. Men beslutade mig också för att ge kroppen ytterligare en vecka på sig att försöka naturligt. Under den veckan slutade jag blöda…
Så blev det dags för skrapning, på min födelsedag. Jag fyllde 30 och det sista jag minns innan narkosen var att alla i rummet önskade mig grattis. Klockan var cirka 13.40. En halvtimme senare, 14.10, vaknade jag upp på uppvaket, pigg som en mört, och allt kändes bara så bra. En nystart.
Jag fick påskchoklad, godis, saft och smörgås av sköterskorna, som förmodligen tyckte lite synd om mig som låg där på min 30-årsdag. Sedan släppte de in C som bjöds på kaffe. Någon timme senare fick jag äntligen åka hem. Hem till sängen.
Nu har det gått fem dagar. Igår slutade jag blöda. Jag har faktiskt inte haft ont en enda dag, min mensvärk brukar vara värre än vad det här har varit. Så på så sätt känns det bra. Det känns också fortfarande som en nystart. Jag kan inte ens beskriva känslan av att gå runt med ett dött foster inuti magen och inte kunna säga åt kroppen att göra sitt jobb. Att bara vara utlämnad till att vänta. Vänta på att det som skulle blivit ens barn, som man fantiserat om varje dag i flera veckor, ska komma ut dött. Nej det var riktigt jobbigt. Frustrerande. Hemskt. Så på uppvaket, känslan av nyvunnen kraft, kunna ta nya steg mot målet – det var riktigt skönt och den känslan har hållit i sig.
På torsdag ska jag ta ett nytt gravtest och se om hcg-nivåerna sjunkit. Sedan börjar vi om med ägglossningsstickor och insemination. I den här bloggen ska jag hålla er informerade om hur det går. Om det blir någon bebislycka 😀