Ursäkta röran! Just nu bygger vi om här på barntotal.se, förhoppningsvis har byggdammet lagt sig om någon vecka.

Hur vår lilla Alexandra kom till livet!

 Det hela började med att hon i vecka 26 fortfarande inte vänt sig med huvudet nedåt.  Så de på MVC bokade in ett vändningsförsök, något som jag så här i efterhand verkligen inte vill uppleva igen.  Så jag kom till vändingsförsöket och visste att det skulle göra ont och vara obehagligt, men det var värre än jag hade trott. De började med att de sprutar in bricanyl för att livmodern skulle bli mer avslappnad, och det fick jag en ren panikattack av. Samtidigt tryckte och vred de runt på min mage, de lyckades bara vända henne halvvägs.  Och ont som sjutton gjorde det, vilket fick min kropp att spänna sig, så det gjore ännu ondare. 

 Envis som läkaren var ville han boka in ett vändningsförsök till, vilket jag i ett mkt svagt ögonblick sa ok till, trots att jag innerst inne kände att det inte skulle gå att vända henne. Och jag fick rätt, vid andra vändningsförsöket lyckades de inte snurra henne alls. Det gjorde bara väldigt ont, men slapp iaf en panikattack igen.

 Så det bestämdes att det skulle bli plannerat kejsarsnitt den 19e februari. Frid och fröjd tänkte jag, nu vet jag när det är dags, kan packa förslossningsväskan i lugn och ro och vi kan fixa kattvakt. Praktiskt tänkte jag att veta när det är dags.

 Men så den 16e, dvs 3 dagar innan plannerat datum, går vattnet för mig vid 16-tiden. Jaha jag som bara delvis packat väskan, jag ringer förlossningen som ber mig komma in, ringer min make, som får åka hem från jobbet, och fösöker packa med det sista i väskan. En kvart senare och många vändor på toaletten för att försöka få det mesta vattnet däri kommer min make hem och vi hoppar in i bilen och åker till förlossningen.

 När vi kommer in så får vi ett rum och ganska snart, runt 17-tiden börjar jag få värkar, och blir riktigt orolig, vill ju inte att Alexandra ska komma ut vaginalt. De kollar henne och konstaterar att hon fortfarande ligger med baken nedåt. Värkarna blir värre och värre och oftare och oftare, samtidigt som vi tydligen inte kan få någon tid nere vid operationsalarna. De ger mig bricanyl för att stanna av värkarna.  Förs runt 22-tiden får vi klartecken att vi ska få komma ned till operation. De stoppar på mig en kateter och vi rullar ned. Jag får bedövning och min make sitter bredvid och lugnar mig.  Klockan 23:05 plockar de ut vår lilla Alexandra och hon får komma och ligga på mitt bröst en liten stund direkt. Sedan försvinner både hon och min make medans jag sys ihop. Sedan rullas jag ensam till uppvaket och ligger där i en oädnlighet alldeles ensam, saknar min lilla älskling redan. Det visade sig sedan att jag låg själv i kanske en timme, och det tog väl en kvart eller halvitmme att sy ihop mig. Till slut kommer de till mig vid uppvaket och Alexandra får äntligen suga på mitt bröst.

 Vid 2-tiden på natten kommer vi till BB. Vi får ett eget rum och kan äntligen försöka sova lite. 

 Vi var kvar på BB 5 dagar, de dagarna kändes oändligt långa och det hände otroligt mkt nytt hela tiden, samtidigt som jag hade väldigt ont. Gick på mkt smärtstillande de dagarna. Dessutom hade de misslyckats med katetern de satte in till operationen, så när de skulle plocka ut Alexandra var min kissblåsa riktigt full. De fick sticka hål på den och tömma den. Sedan hade de stoppat in en ny kateter. Dagen efter operationen då de tog bort katetern så hade jag svårt att kissa, och först flera timmar senare lyckades jag övertyga dem om att jag inte får ut ngt kiss. De fick stoppa in en ny kateter och då hade jag 2L urin i den. Fick ha katetern i tre dagar för att vila blåsan, sedan provade de ta bort den. Och som tur var kunde jag kissa då. Men var orolig för det i flera dagar efter.

 

  Nu har det gått 2 månader och de värsta problemen som var och allt det jobbiga är nästan bortglömt. Vi fick ju något alldeles underbart  efter allt slit. Men nackdelen med kejsarsnitt, till skillnad från vaginal förlossning är att man har så ont efteråt och blir väldigt orörlig. Man kan knappt göra några rörelser där man använder magmusklarna. Det värsta var att ta sig upp ur sängen. Det tog en månad innan jag kände att jag kunde klara mig en dag själv med Alexandra.