Barn SKA få hjälpa till :)

 

Annons

Annons

N är i den underbara tvåårsåldern. Han blir förnärmad om han inte får hjälpa till med hushållsarbetet!

Han har sina uppgifter när diskmaskinen ska tömmas. Plastbunkar ska till skåpet, kastruller ska till sitt skåp och besticken ska läggas i lådan. Han gör det och han gör det perfekt!

Han bär tvätt med mig och gärna att han viker. Sitter jag och sorterar strumpor så sitter han med och vi pratar om världsliga saker. Han gillar att "hänga" med sin morsa, jo han har ju inte upptäckt att det finns roligare saker där ute i världen än.

Och jag njuter för fulla muggar! Det är rätt skönt att vara omtyckt av den lille prinsen, den lilla tvååringen som snart kommer börja slita sig loss från mammastadiet.

Jag har väldigt fin kontakt med alla barnen och jag har hotat att man faktiskt måste ge sin mamma kramar även när man blir större. Då skrattar de gott och säger att de då minsann alltid kommer att vilja krama mig. Jag i min tur hoppas att det kommer vara sanning i det.

Är det inte väldigt jobbigt när barnen växer upp? Eller befinner jag mig i småbarnstadiet nu och det är meningen att jag ska känna så här? Att jag är rädd för att inte ha kontakt med barnen? Jag fattar ju långt inne att man måste få vara tonåring och göra revolt. Det tillhör väl, men jag vill ändå alltid kunna vara den som de kan få hjälp av?

Ja, jag vet inte. Jag har en tioåring nu. Hon är min äldsta och hon lovar fortfarande att jag alltid ska vara kramtillåten för kramar är viktigt tycker både hon och jag. Men visst ser jag att hon inte är min lilla bebis längre. Att hon pratar om saker som hänt i skolan och att hon vill göra saker, lära sig UTVECKLAS! Det får hon, gärna! Men de här tio åren har gått snabbt. Kommer nästa tio år gå lika snabbt? Då är hon ju helt plötsligt tjugo, vuxen? Hon är tjugo och jag är trettiosex.

Ja, när hon är sjutti och jag är åttiosex kan vi sitta på hemmet och snicksnacka och prata så där tantigt med varandra : ) Hon, min förstfödde och jag.

Barnen är mitt liv och jag får nog anstränga mig för att inte bli en sådan där mamma som lägger mig i mina vuxna barns liv. Svärmor från helvetet kommer jag garanterat bli då ingen duger åt mina pojkar! J kommer vara svärfar från helvetet då ingen duger åt våra flickor. Mohahaha…

Skämt och sido, växer man med uppgiften? Eller är det är det panik när de börjar slita sig loss från sina föräldrars hårda grepp?

Annons

Annons