Det är bara till att erkänna (men tyck inte synd om mig!)

De senaste dagarna har det kommit en del tarar. Lars är nog mest förvanad, för det är inte ofta som han har sett mig grata, eller ofta som jag bryter ihop pa sana sätt. Det är bara sa jäkla jobbigt just nu att vara gravid! Jag skriver absolut inte detta för att folk ska tycka synd om mig, utan mer för att bli av med det, som en dagbok. Jag avskyr verkligen att ha ont, hela tiden, men samtidigt, det kan jag leva med. Jag har ju faktiskt valt det själv. Men det som är jobbigast är att man har sana enorma begränsningar, det är jag inte van vid. Vill kunna fixa och dona, vill kunna ga ut och busa med Alex, vill kunna sitta ner pa hans rum och busa med honom, vill kunna lyfta upp honom när han kommer hej glad med armarna och vill kramas. Ja, det finns sa manga vill kunna att jag kan sitta här hela morgonen och räkna upp flera.
Jag verkligen längtar efter att Bebis ska komma, NU. Sa att man kan leva normalt igen (naja, sa normalt det kommer att bli den första tiden, hihi). Vill bara bli MIG SJALV IGEN!

Annons

Annons

Annons

Annons