”Allt var så sockersött på mvc”

Isabelle Halling och dottern Della– Jag hade problem när vi var på mödravårdscentralen – allt skulle vara så fint, bra och härligt, säger Isabelle Halling från TV4:s fixarprogram Äntligen Hemma när hon delar med sig av sina tankar om graviditeten, förlossningen och föräldraskapet.

Isabelle och dottern Della 8 mån

Della och Isabelle

– Jag hade problem när vi var på mödravårdscentralen – allt skulle vara så fint, bra och härligt, säger Isabelle Halling från TV4:s fixarprogram Äntligen Hemma när hon delar med sig av sina tankar om graviditeten, förlossningen och föräldraskapet.

Isabell Halling är en kreativ mångsysslare och mamma till Della, 8 månader. Hon arbetar med mode, skriver krönikor och gör tv-inslag för bland annat Babyboom men mest känd är hon som den snygga och duktiga programledaren i TV4:s långkörare Äntligen Hemma.

Typiskt för fixarprogram är att använda före- och efterbilder när man vill visa en förändring. Därför föll det naturligt för oss att fråga Isabelle om hennes före- och efterbilder – före och efter barn!

Vilka förväntningar hade du på graviditeten när du fick reda på att du var med barn?

Man lever så mycket i nuet att jag nästan har glömt bort graviditeten. Jag hoppades väl på att jag skulle ha det som min mamma – som åkte vattenskidor två dagar innan jag föddes! Jag hoppades i alla fall på att jag inte skulle bli för orörlig, för det har jag lite svårt för. Det är klart att man undrade hur det skulle vara att bli tjock men jag var nog mest oroad över hur jag skulle må. Och hur det skulle kännas att ha en alien i magen.

Jag läste en bok i början av graviditeten, från A till Bebis av Ann Söderlund och Hannah Rosander, där en av dem skrev: ”Om jag blir gravid igen så ska jag inte oroa mig så mycket – går något fel så går det fel och det kan jag inte göra så mycket åt.” Det tog jag fasta på: ”Ok, nu har jag hoppat på en buss som jag inte kan kliva av. Då kan jag välja att försöka styra den här bussen som ändå inte går att styra eller så kan jag för första gången i mitt liv luta mig ner i baksätet och bara åka med.” Det gjorde jag – och det mådde jag jävligt bra av. Jag ändrade inte mitt liv för att jag blev gravid. Jag bestämde mig för att rädslan inte skulle få ta över.

När du ser tillbaka på graviditeten. Hur var den?

Isabelle plåtar gravidmageJag mådde extremt illa de första månaderna. Jag kunde inte röra mig – jag spydde och mådde illa dygnet runt. Men sen, som på klockan, gick det över i vecka 12 eller 13 precis som det står i alla böcker. Det var först under de sista månaderna som jag kände att det skulle vara väldigt jobbigt om något gick fel. Det var skönt att få de nio månaderna att ställa in sig – att få lite förberedelsetid. Jag tycker att jag hade en jättebra graviditet. Man var väl lite tröttare än vanligt bara. Jag gjorde allting som jag gjorde innan. Det var härligt och jag blev liksom stolt när jag gick runt på stan. Jag försökte att inte bli en sån där vaggande kossa på Konsum som bara går och pustar. Jag lyckades ganska bra.

Vad hade du för tankar om förlossningen?

Några månader innan förlossningen träffade jag en tjej som jag har spelat basket med tidigare och hon sa: ”Jag ska inte säga att det inte gör ont att föda barn men jag har stukat foten, och fy fan, det gjorde också ont. Du har ju också tagit emot en del smällar så det här klarar du.” Då började jag se det som en tävling istället – jag skulle tänka bort barnet helt vid förlossningen. Jag bestämde mig för att det ändå kommer att ordna sig med barnet – det är klart att jag kommer känna kärlek till det.

Jag hade problem när vi var på mödravårdscentralen – med allt prat om målbilder och hur man skulle tänka på sin framtid med familjen och fikat efter förlossningen med barnet på magen och hej och hå. Allt var så sockersött. I början var jag lite skraj för att jag inte kunde se det där framför mig. Jag var beredd på att jag skulle få en förlossningsdepression. Det skulle bli jättekul att få barn men jag hade jättesvårt att se föräldralivet framför mig. Tanken på hur det skulle vara att ha barn var så långt borta. Det var så abstrakt. Det kändes nästan lite fult att ta upp det på mödravården för allt skulle vara fint. Det ska vara så bra och härligt.

Hur var förlossningen?

Jag stod och målade hissen i bostadsrättsföreningen när de första värkarna kom. De pågick i ett par dagar och det var nästan den jobbigaste perioden. Är det på gång nu eller inte? Efter ett par dagar åkte vi in till BB. Det var en vecka innan mitt beräknade förlossningsdatum. Då hittade de såklart inte en värk under den halvtimmen vi var där. De berättade att det kunde ta upp till tjugo dagar till. Då började jag böla. Jag fick värkdämpande medicin och åkte hem. Jag hade fortfarande regelbundna värkar fast de blev aldrig värre. På kvällen tog jag ett bad och då märkte jag att jag blödde lite. Jag ringde till BB och de sa till mig att komma in igen. Jag tänkte: ”Vad är jag för mesbrud som åker in två gånger samma dag?” Vi klämde in oss min gamla Saab och jag tog några värkar i baksätet när vi fastnade en stund i ett vägarbete. När vi kom till BB hade vi inte ens någon väska med oss och vi hade glömt mappen från mödravården. Det visade det sig att jag var öppen åtta centimeter så det var bara att stanna på kvar. Min inställning var att se förlossningen som en mara. Jag försökte koncentrera mig på att barnet kommer att komma ut och att det kommer att gå över. Och att det skulle gå som för min mamma – som det tog typ en och en halv timme för.

Isabelle och Della på BBJag hade bestämt mig för att inte vara den där duktiga flickan som alltid kämpar, utan att ta all bedövning som finns. Allt gick så fort och under utdrivningsfasen sa jag: ”Vänta har vi inte glömt bedövningen?” Då svarade barnmorskan: ”Har du kommit så här långt och inte ens pratat om det så behöver du nog ingen – det blir inte mycket värre än så här.”

Det tog två timmar från att vi hade kommit in till BB tills hon var ute. Sen fastnade moderkakan så jag fick åka ner på operation men förutom det så var allt toppen. Nu i efterhand känns det som jag åkte dit för att fika och fick med mig en unge hem. Fast det får man inte säga för högt.

Vilka förväntningar hade du på föräldraskapet och småbarnslivet?

Jag trodde att jag skulle få en förlossningsdepression och ha svårt att komma in i det hela i början. Jag ställde in mig på att det här kanske inte kommer att bli så sockersött som det står i alla böcker. Det kanske blir tungt, man kanske inte får inte sova och det går åt helvete med killen. Det var ingen domedagsprofetia som jag gick och väntade på men jag insåg ändå att risken fanns.

Och hur tycker du att dina förväntningar stämde?

DellaJag hade istället ingenting av det där. Jag trodde nog att det skulle vara mycket jobbigare att ta hand om någon hela tiden och att aldrig får vara själv. Hon har varit väldigt lätt att ha att göra med. Hon åt från första försöket och hon sover oftast hela natten. Det är klart att hon vaknar på nätterna och att vi har suttit uppe då och då men det har funkat väldigt bra. Jag har haft tur.

Man märker ju ganska snabbt när man har haft en period då man har sovit lite sämre. Då blir man ganska grinig. Det tär på förhållandet – på allting. Men det är mycket lättare än vad jag trodde att det skulle vara. Och så är det mycket självklarare och så är det ju sjukt kul. Innan kunde jag inte förstå hur man ville umgås med sina barn hela dagarna. Helt ärligt – en hel dag verkade ju skitjobbigt.

Vad har förvånat dig mest med att bli förälder?

Att det är så otroligt självklart och härligt. Det är varje persons val om man vill ha barn eller inte. För mig har det inte varit så självklart. Nu känner jag att det är något som man måste göra, precis som att sova, älska och äta. Att få barn tillhör det. Det är kanske lite provocerande för folk som inte kan eller vill få barn att höra men jag kan inte låta bli att känna så…