Undvik påfrestningar på förhållandet

barn-bebis-gravidOmställningen från att vara ett par till att vara en familj är stor, större än de flesta föreställer sig. Det nya livet innebär helt nya villkor. För många par uppstår många fler konflikter och gräl som i flera fall slutar i skilsmässa. Vad beror det på och hur undviker man dem? BarnTotal.se har träffat familjerådgivaren Ulrika Elofsson.

Vilka påfrestningar tycker du verkar vara vanligast på förhållandet?

– Ja det är väl den här rollförskjutningen från att ha varit ett par till att man blir föräldrar och där barnet tar jättemycket plats och engagemang, vilket det ska göra såklart. Men det blir lite utrymme kvar för "paret".

Hur viktigt är det då att föräldrarna har egen tid som "par" utan barnet?

– Det är jätteviktigt! Det är ganska lätt att fastna i att bara vara föräldrar men det gäller ju att hålla liv i parrelationen också. Man behöver inte hålla på att åka till Paris på kärleksresor hela tiden. Det kan vara korta stunder, man kan gå på bio eller ta en promenad. Man behöver inte lägga ribban så högt. Värna om parrelationen, då man inte är mamma och pappa utan är sina förnamn.

Hur viktig är tiden som egen individ?

– Det är självklart viktigt. När barnet eller barnen är riktigt små blir det inte så mycket tid över till "egen" tid, barn är ju tidskrävande och skall också få lov att vara det. När de blir större får man mer utrymme till sitt eget. Man ska ju också komma ihåg att det behöver finnas tid till att lära känna och knyta an till det nya lilla barnet, vilket ger stor tillfredsställelse. När man ska komma överens om fördelningen behöver man vara lyhörd för att inte den ena känner sig övergiven och ensam. Det finns ju också mycket glädje i att vara tillsammans, båda föräldrarna med sitt barn. Om den ena föräldern ibland känner sig slut kan det vara en avlastning att vara två. Kanske får man räkna med att egna intressen och vänner får komma lite i bakgrunden under en tid. Tids nog är barnet större och mer "självgående" och då har man som vuxen mer utrymme.

Vilka andra påfrestningar är vanliga?

– Att man tror att det inte ska bli så stor skillnad, att man kan leva som tidigare. Man förväntar sig inte att det ska göra en sånt monumentalt ingrepp i ens liv. Folk som aldrig har haft småbarn kan inte förstå hur tidskrävande det kan vara. Man vill också att det ska vara snyggt och städat hemma, det kan bli en belastning. Ta ner kraven!

– Jag tror också att ens förväntningar spelar en jättestor roll. Man kanske inte har pratat igenom ordentligt om hur arbetsfördelning och strukturfördelning ska se ut innan barnet väl kommer. Och vilka förväntningar man har på vad en familj är, vad en mamma är, hur en pappa ska vara. Vi har ju våra ursprungsfamiljer som förebilder, som rollmodeller, och man halkar väldigt lätt in i det. Det är ju det man har sett och det är ju så man tänker att det ska vara. Så där kan det krocka när man plötsligt är en familj från att ha varit ett par.

– Sömnbrist är också en vanlig orsak till irritation. Det som också kan hända är att mor- och farföräldrar blir väldigt engagerade och lägger sig i för mycket, alternativt att de bor långt bort och man inte har någon avlastning.

– Om far- och morföräldrar lägger sig i mycket tycker jag att man ska prata med partnern om det. Hur mycket kan man stå ut med att de lägger sig i? Finns det kritik eller ifrågasättande i det eller är det i huvudsak glädje och engagemang för  barnbarnet. Far- och morföräldrar har ju erfarenhet av barn, frågar man om tips och råd kanske dialogen blir öppnare och man kanske inte känner sig så kontrollerad.

– Det många kvinnor tycker är besvärligt är att de känner sig ensamma när de är hemma, mannen arbetar oftast. De känner sig snuvade tror jag och mannen blir därmed förvånad eller arg och tycker minsann att han gör sitt för att den här familjen ska gå runt ekonomiskt.

Varför är det så att mannen oftast är den som är mest på jobbet?

– Jag tror att många ambitiösa kvinnor också är ambitiösa mödrar. Man vill amma sitt barn, man vill vara lika duktig mamma som man är något annat. Det är förstås mycket traditionsbundet också.

Är olika syn på uppfostringen en vanlig källa till irritation?

– Jag tycker inte det. Inte i grunden. Det är mer om man skiljer sig. Då kan det uppstå ifrågasättande av den andra föräldern, hur den andra föräldern gör hemma hos sig med läggtider och godis.

Vad ska man göra för att inte gå i de här fällorna?

– Läsa den här eller andra artiklar så är man en bra bit på väg (skratt). Prata med andra som har småbarnstiden bakom sig. Prata med varandra om sina farhågor och förväntningar, ja hur man tror att det ska bli och vad man är rädd för. Stäm av med varandra!

Bör man redan innan man skaffar barn diskutera hur man ska lägga upp livet efteråt?

– Jag tror att det är väldigt bra att göra det. Det kan ju mycket väl vara så att båda har en idé om hur det ska se ut. Och om man inte pratar om det så kan det bli jättekrockar, om båda tar för givet att den andra tänker likadant.

Påverkas alla förhållanden eller är det bara de som redan är instabila?

– Jag tror att alla förhållanden påverkas.

Fotnot: Ulrika Elofsson arbetar som familjerådgivare på Familjerådgivningen i Lidingö kommun.