Hur allt började…

Den 27 mars 2009 bestämde jag och min kompis Victoria att vi skulle till barnmorskemottagningen för att hämta nya p-piller till mig. Vi pratade lite med den snälle barnmorskan. Sen ville jag ta ett gravidtetest just för att kolla att allt var 100%. Jag kollade mest för att jag var på mens tabletterna på p-pillerna men mensen hade inte kommit på hela veckan…

Men jag var ju inte så orolig eftersom jag gick på p-piller. Då kan man ju itne bli gravid. Fattade inte varför jag gjorde det dumma gravidtettestet. Jag kissade i muggen och gick in i rummet igen. Där min kompis satt och barnmorskan. Barnmorskan gick för att kolla testet. Och jag och vicki små pratade om allt. Sen kom barnmorskan in igen. Och sa: Jaha Emma, det var bra att du gjorde detta testet för du är gravid.

Jag blev svettig, yr och förvirrad. GRAVID. Jag. Massa tankar började komma. Alltså ahde jag varit gravid i en månad utan att veta om det. Och jag hade festat och allt. Detta var absolut inget planerat.

JAg sa till victoria och barnmorskan att ja skulle gå ut och ta ltie luft. Sanningen var att jag, höll på att svimma av yrhet och förvirrad. Jag startade att ringa pappa, sen mamma och sen lillis. Sen ringde jag nog sanna och caroline men dom svarade inte. Men så klart ringde jag min  pojkvän där mellan mamma och lillis. Han skulle komma dirkret från jobbet och hämta mig sa han.

Så han och hans lillebror (som är lika gammal som jag och har redan ett barn på ett halvår) kom och hämtade mig och victoria. Vi körde hem. och jag och min pojkvän gick till hans lägenhet för att prata om händelsen.Just då kom vi itne fram till något. Och att var osäkert i några vekor framåt. Jag tog ca tre gradvidtettester innan jag fattade att jag var gravid på riktigt. Och jag snackade mycket med mina vänner om hur man skulle göra och vad dom hade gjort i min situation. Och mycket med min familj. Och min pojkvän såklart. MIn familj, vännerna och pojkvännen är/var ett stort stöd när man inte vet hur manska göra och nu när man vet hur man vill ha det.

Har läst om så många som har blivit gravida och har förlorat sina vänner för en sån sak. Då blir man genast glad och känner sig bortskämd med sina egna vänner. SOm alltid har varit stöttande och väldigt förstående i en sån är sak=) Ja, Jag gör faktiskt det, ja skryter lite om dom:P För dom e så bra=)

Men iaf, Jag ohc min pojkvän bestämde oss för att behålla barnet. Och vi ahr nog planerat lite redan. Namn och hur vi ska bo vet vi redan. SÅ nu längtar man efter att det ska hända något i magen. Jag är bara i vecka 13. Så det har typ inte hänt något ännu. Men med en sån söt pappa till mitt barn så kommer nog barnet bli det sötaste i världen:P hehe

 /Emma